Bada isvak med Strong Girls

Vi anlände till Obbola, med hisnande entusiasm. Solen lyste över fjärden och snön glittrade runt omkring oss.  Lina, vår förebild från Umeå Polar Bear Society, mötte oss vid vägen och visade oss ner längs med den uttrampade stigen ner till den lilla sjöboden. Där stannade vi en stund för att gå ingen lite inför dagens aktivitet. Hon berättade om hur det kändes första gången hon skulle bara och att hon var livrädd, att hon trodde att hon skulle dö. Nervositeten i gruppen märktes tydligt, flera av dem hade svårt att stå still och lyssna, de ville gärna berätta om hur de trodde att isvaken skulle vara. Men det märktes också att Lina hade en naturlig auktoritet, att hennes ord var viktiga. De förstod att det var en viktig information. 


När hon hade förklarat klart gick vi ner till vaken där Linas kompis Andreas skulle visa hur isvaksbadet skulle gå till. Det blev lite fnissigt till en början men när han ställde sig på stegen och tog första steget ner i vaken blev det knäpp tyst. Det var nyttigt att se hur ett isvaksbad gick till innan det var deras tur. Lina beskrev också vad som händer i kroppen, hur det känns att gå ner i isvaken. Att tår, fötter, fingrar och händer kommer tappa känseln, att en kan uppleva ett tryck över bröstet för att kroppen vill skydda hjärtat. Hon sa att det är helt okej att skrika, låta precis hur en vill. Det viktigaste är att en är lugn och bestämd. Lina förklarade också åskådarnas roll och hur de skulle bete sig vid sidan av vaken. Att även de skulle hålla sig lugna. Stötta och peppa var okej, men lugnet var det viktigaste.

IMAG8947.jpg


Det var flera som ville bada och vi delade in gruppen i två så att de inte skulle vara så många på bryggan samtidigt. Lina stod på huk bredvid stegen för varje deltagare och vägledde dem genom hela doppet, pratade med dem hela tiden: Andas hela tiden. Lugn och bestämd. Andas. 

Det fanns en häftig beslutsamhet hos dem, ingen ville riktigt börja, men så snart första tjejen hade provat gick det som på löpande band. "Jag vill prova igen!" - sa de nästan direkt de kommit upp! Majoriteten testade att gå ner i isvaken minst två gånger. En första gång för att känna hur det var i vattnet – Iskallt! Kanske gick ner för stegen så vattnet nådde till midjan. Andas. och sedan upp igen. Andra gången gick de ner hela vägen för stegen och ställde sig på botten. Andas. Vända sig om. Andas. Ta några simtag. Andas. Doppa sig?! Andas. Upp för stegen igen. 

Efteråt väntade frukt och fruktdryck i sjöboden. De fick tid att byta om och lugna ner sig efter det de varit med om. De började dela med sig till varandra av sina upplevelser, om känslan i kroppen både i vattnet och efteråt. En tjej beskrev att hon inte frös men att kroppen ändå skakade. En annan att kroppen kändes väldigt varm efteråt. En beskrivning som jag verkligen tar med mig som projektledare är en tjej som sa ”Jag är så stolt över mig själv! Tänk att jag klarade det!” och hennes kompis svarade också ”Jag är också stolt över mig själv”. 

30530890_10160115485960012_7952377633558233088_o.jpg

 

Som projektledare tänker jag att denna aktivitet verkligen möjliggör för deltagarna att känna sin egen kropp, få kontakt sin egen kropp och verkligen vara i den. Att bada isvak är en extrem aktivitet att utsätta sin kropp för och den skapar ett tillfälle att diskutera kring och reflektera över hur den egna kroppen känns, vad den kan göra och vad en kan göra med den! Detta är ett sätt för oss i Strong Girls att stärka tjejernas självförtroende, att ge dem tillfälle att utmana sig själva utifrån sina egna förutsättningar, se vad deras kroppar kan klara av och att koppla ihop det fysiska jaget med det mentala jaget.